Om att åka nattåg igenom Norrland

Vagnen luktar sprit. Alkade norrbottningar ragglar som vålnader genom den. Norrlandstågen nattetid är alltid som att vara i ett rullandes Walking dead. Oftast med zombies i skinnväst som diggar Pink Floyd. Jag stiger på i Umeå och eftersom det är helg och dom flesta redan åkt långt så är dom alla är redan fulla nu. Dom alla är ensamma män som åker söderut för att finna sig en käresta tänker jag mig. Det resulterar ofta att dom ser ut att stå och sova i tågets korridorer. Det hela känns surrealistisk, sorgligt och ev. vackert. Efter att ha suttit i liggvagnen ett tag får första killen, en tillsägelse, och när jag måste gå på toaletten är det typ 2:a tur. Då säger konduktören surt till en ung kille i som just råkat hälla rödvin över golvet. Killen har ser ut som Bert den siste oskulden och har en röd KGB-tröja på sig.

"Det där får du torka upp. Det finns en toalett där borta", killen svamlar något och passerar mig just när jag tar och svänger in i min kupé. Lägger mig ner och lyssnar på Fleetwood Mac och läser. Det är det bästa och i stort sett enda man kan göra på dessa tåg och just till den här resan har jag passande nog köpt PO Tidholms - Norrland, god läsning. En gång när jag åkte med dessa tåg då från Luleå hade jag tänkt mig att sova sittandes, det hade gått bra om inte en kvinna som hette Annika och var från Gällivare (och mycket berusad) väck mig mitt i natten. 

"Gillar du Jan Gulliou?", sade hon.

Jag hade ju väckts upp ur min djupa sömn och svarade något stört att "han är väl ok". Efter att jag fått låna ut mina lurar för att vi skulle kunna lyssna så var det dags för Tempelriddaren, tyckte Annika. Jag somnar snabbt in till denna Tempelriddare. Men min ljuva sömn blir inte långvarig. Jag väcks efter en liten stund med ett ryck! "Fan, fan, fan" hör jag Annika gasta. Cd:ns batterier är slut.