torsdag 4 december 2014

Nu är det alla mot alla! Skriver om protestmusik.

Ni trodde det var 90-talet som var tillbaka. Det visade sig vara 50-talet som knackade på, för att ett parti vill få det att bli som på 30-talet.

Sverige har gått åt pipan. Vi måste börja om, börja om med allt.
Jag gråter och har ont i magen. Bråkar med dumma rasister på Twitter och dom blir fler.
Dom rädda försöker ta över och när de gjort det då är de alltid ute efter hämnd.
Det har hänt förr. De vill skapa oro i landet och att var persons ekonomi ska bli lika skruttig som deras egen. Så de kan hitta syndabockar och skicka ut dom ur landet.
Min första tanke är alltid att fly landet, eller att skaffa en hagelbössa.

Adam, det är mycket pubertalt att vilja beväpna sig...
Absolut, det är dumt att tänka så. Då blir jag till slut en rättshaverist som sitter och vaktar mitt hus eller någon väns. Men det känns som det kan bli så... Ibland. Eller åtminstone skaffa en vattenpistol så man kan skjuta sig själv i ansiktet i bland och väckas från sömnen.

Det brukar sällan bli något av det och jag vägrar fan att fly det land som mina förfäder har byggt upp är det några som ska dra härifrån (till Ungern eller något) är dom personer som inte kan acceptera allas människors lika värde.

För det är det vår nation bygger på. Vi är en demokrati som bygger på folks olikheter.

Det som borde bubbla som mest nu är protestmusiken. Musiken mår alltid som bäst när kulturskaparna inte får som dom vill.Är det borgerligt styre så mår alltid punken bra, nuförtiden också hiphopen. Finns det ingen etablerad scen växer det fram en.
Medlöparmusiken är sällan lika rolig att lyssna på eller att framföra. Partilåtarna suger alltid, utan undantag, och få SD-fans börjar spela vikingarock trots att Jimmie Åkesson brukar lyssna på Ultima Thule. Anledningen: Musiken är träligt dålig.
Kanske är lyssnandet av musiken en av anledningarna till sjukskrivningarna. Även öron kan strejka...
På det "glada" 90-talet försökte s.k vänner få mig att lyssna på Ultima Thule. Karlar som med två ackord, och en sångare som låter som Nordman från helvetet, försöker sjunga Idas sommarvisa. Det är så jag minns det. Ni kanske tycker att dom spelade protestmusik? Nej, det vill jag inte klassa det som. Snarare som en ny form av öroninflammation.

Om sossarna leder landet är det få som vill lyssna på sossemusik. Dom kanske kan lyssna på Internationalen första maj, om ens det. Finns det ens någon sossemusik? Tomas Ledin..? Då lyssnar man hellre på annat. Folk som är mer radikala eller mindre. Något som verkar uppenbart är att extrem mainstreammusik alltid mår bra under ett borgerligt styre. House är bra borgerlig musik. Inga direkta texter och lett att dansa och "fistpumpa" till. Personligen gillar jag musik som vill förändra. Det behöver inte vara revolutionsmusik, eller låtar för att vi ska sluta skräpa ner eller något, det handlar mest om musik som kan få mig att tänka nytt. Det är vad jag kallar protestmusik.

Bra protestlåt: Peggy Seeger - Song of Choice. Den gör mig sur och vill få mig att förändra.

Vad kommer hända med protestmusiken nu?

Jag tror att ursinnet kommer att växa. Många är missnöjda nu. Oavsett var man står och av olika anledningar. Kanske blir det fler protestvisor? Gissar även att den sista Athena Farrokhzad:en inte blivit anmäld till granskningsnämnden. Kanske kommer hardcorekulturen få ett uppsving? När man blir förbannad så tänker man inte alltid efter och ofta blir allting svart eller vitt. Kan bli spännande. Bra musik är alltid missnöjd och upprör.

Kaos är alltid kaos, but first bring me some good music!


Kom inte hit här är det fanimej alla mot alla!




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar